Vad läser du för närvarande? del 2

[jophan]

Tråden fortsätter här.

[Rymd-Olov]

Jag har börjat läsa novellerna i The Chains that You Refuse av Elizabeth Bear och tycker att det är förvånansvärt mycket fart och fläkt. Visserligen är det välskriven action, men ändå action. Frågan är varför i hela friden jag trodde att det skulle vara något annat. Kanske har jag förutfattade meningar om kvinnliga, amerikanska sf-författare? Det var nog bra att upptäcka det isf.

[margl]

Igår köpte jag för bara nio kronor tre böcker som jag nästan omedelbart började läsa; Spionage, en samling spionberättelser i urval av Jan Broberg, Foto von Blomberg av Olle Hedberg och James Hiltons Bortom horisonten(Lost Horizon). Brobergs antologi innehåller noveller av flera intressanta författare, av vilka jag redan hunnit att läsa de två skrivna av Eric Ambler och Anthony Boucher. Hedbergs roman handlar om en fotograf med judiskt påbrå som förlorat ena benet i första världskriget och nu efter det andra världskriget praktiserar sitt yrke i Stockholm. Det är en intensiv och gallsprängd berättelse, där Hedberg som vanligt briljerar med sin giftiga och kvicka formuleringskonst. Han har skrivit saker som är mindre neurotiska än denna, men han är nästan alltid ute på korståg mot olika saker - förkvävande miljöer, borglighetens hyckleri, nationalistiskt vansinne eller förtryck av ungdomen. Han är duktig inom sitt område, men han avnjutes nog bäst i mindre doser. Det är typiskt att när jag efter att nästan glömt bort hur mycket jag en gång i tiden ville ha Hiltons roman plötsligt ska hitta den i en secondhand-butik till salu för två kronor. Jag har kommit fram till kapitel fem och jag gillar stämningsbilderna från Himalaya, de stillsamt charmiga orientalerna och, än så länge, huvudpersonen Conway, en intelligent, bildad, desillusionerad och lite cynisk man.

[Svensson]

Förmågan att ta till sig gamla, kanske föråldrade romaner ska inte föraktas. Kul att någon håller fanan högt och omhuldar döda, bortglömda författare. Som Hedberg. Stilen är lite på gränsen va, lite hipp för sin tid men svår att ta till sig?

Jag är inte ironisk.

[margl]

Förmågan att ta till sig gamla, kanske föråldrade romaner ska inte föraktas. Kul att någon håller fanan högt och omhuldar döda, bortglömda författare.

Det är något av en instinktiv livsuppgift för mig har jag märkt av alla de reaktioner jag har bemötts med på detta forum och annorstädes.

Apropå Hiltons roman så kan jag säga nu då jag läst färdigt den att jag verkligen uppskattade den. Den borde ha hög potential för att tilltala vår uppstressande era av jäkt och kiv. Conway är en sympatisk figur medan hans medresenärer är olika osympatiska sidor av västerlandet - Mallinson är den hetsiga fixeringen vid handling, Barnard är den vulgära profithungern och Brinklow är den självbelåtna missionärandan.

[john-henri]

Själv medger jag att jag tyckte att Lost Horizon var rätt tråkig. Men å andra sidan har jag uppskattat flera av Hiltons andra romaner, inte minst Random Harvest och den också väl om än gränslöst sentimentalt filmatiserade Goodbye, Mr Chips. Mig har Hilton slagit som en parallell till författae som Daphne du Maurier och Nevil Shite: välskrivande, måttfulla, underhållande, intelligenta britter som genomgående skrev bra böcker, men kanske utan den stilistiska experimentlusta eller provocerande tematik som fick senare litteratrvetare att "återupptäcka" dem. Som aktiva lästes de av en miljonpublik, sedan de tystnat har de oförtjänt snabbt glömts bort.

John-Henri

[margl]

Som aktiva lästes de av en miljonpublik, sedan de tystnat har de oförtjänt snabbt glömts bort.

Men nu finns ju jag här så det finns kanske hopp för framtiden - även om det är minimalt.

[Martin Andersson]

Nevil Shite

jag antar att det där var en freudiansk feltryckning? ;)

[john-henri]

Ofreudiansk, hävdar jag bestämt. Jag gillar Shute. Pied Piper, The Chequer Board, A Town Like Alice och Round the Bend minns jag som utmärkta romaner. Jag har till och med en viss klockarkärlek för hans mindre kända andra sf-roman, Trustee from the Toolroom. (Den kända sf-romanen var jag aldrig lika förtjust i.)

John-Henri

[margl]

Jag gillar Shute. Pied Piper, The Chequer Board, A Town Like Alice och Round the Bend minns jag som utmärkta romaner. Jag har till och med en viss klockarkärlek för hans mindre kända andra sf-roman, Trustee from the Toolroom. (Den kända sf-romanen var jag aldrig lika förtjust i.)

Skulle denna den mer kända vara den postapokalyptiska On the beach? Jag har inte läst den, men att döma av redogörelser för dess tankeinnehåll så finns det stöd för din teori om samhörighet mellan Shute och Hilton i form av en klar parallell mellan On the beach och Lost Horizon i deras gemensamma farhågor rörande det moderna maskinsamhällets teknologiska destruktivitet.

[john-henri]

Ja, självklart On the Beach. Alla läste den på den tid det begav sig, så jag antog (naturligtvis fullständigt orimligt eftersom det är hundra år sen) att alla fortfarande kom ihåg den.

John-Henri

[margl]

Ja, självklart On the Beach. Alla läste den på den tid det begav sig, så jag antog (naturligtvis fullständigt orimligt eftersom det är hundra år sen) att alla fortfarande kom ihåg den.

Nja, inte fullt hundra år sen - enligt mitt uppslagsverk publicerades den 1957.

[Sheriffen]

Ja, självklart On the Beach. Alla läste den på den tid det begav sig, så jag antog (naturligtvis fullständigt orimligt eftersom det är hundra år sen) att alla fortfarande kom ihåg den.

Nja, inte fullt hundra år sen - enligt mitt uppslagsverk publicerades den 1957.

Eh, Martin... John-Henri var inte med för hundra år sedan. Men som du ser skriver han ändå att alla läste den på den tid det begav sig, för han var med då. När han skriver hundra år sedan så är det bildligt uttryckt, ungefär som att skriva "annu dazumal" eller "det var ju en miljon år sedan" och så där.

Detta var dagens petimäteraktiga anmärkning.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Ja, självklart On the Beach. Alla läste den på den tid det begav sig, så jag antog (naturligtvis fullständigt orimligt eftersom det är hundra år sen) att alla fortfarande kom ihåg den.

Nja, inte fullt hundra år sen - enligt mitt uppslagsverk publicerades den 1957.

Eh, Martin... John-Henri var inte med för hundra år sedan. Men som du ser skriver han ändå att alla läste den på den tid det begav sig, för han var med då. När han skriver hundra år sedan så är det bildligt uttryckt, ungefär som att skriva "annu dazumal" eller "det var ju en miljon år sedan" och så där.

Och detta trodde du inte att jag visste? Att ibland tolka saker naivt bokstavligt kan ses som ett försök till humor och att det inte var hundra år sen verket i fråga publicerades utan 1957 var också min petimäteraktiga anmärkning. Dessutom håller jag väl inte reda på exakt hur gamla människor är, vad mig anbelangar kunde John-Henri har varit ute i svängen 1957 eller för hundra år sen.

[john-henri]

Jaja, bråka inte nu.

Nej, det var inte hundra år sedan. Gissningsvis var det rätt jämnt 50 år sedan. På stranden utkom på svenska 1958 och recenserades av Roland Adlerberth i Häpna! nr 11 samma år. Men då hade jag inte upptäckt Häpna! ännu; det gjorde jag ett par månader senare, och därefter beställde jag äldre nummer när jag sparat ihop tillräckligt av veckopengen för att ha råd. Och parallellt lånade jag de böcker på biblioteket som recenserades i Häpna!. Så jag skulle tro att jag hann till Nevil Shute nån gång under vintern 1959/1960.

Om petimätrande nu står på dagordningen.

John-Henri