Film, del 3

[Rymd-Olov]

Apropå romantiska komedier, som diskuterades för en tid sedan, såg jag nyligen en film som heter Nick and Norah's Infinite Playlist. Den kan jag nu lägga till på listan över romantiska komedier som faktiskt är bra. Lite oväntat har filmmakarna lyckats göra en vettig och hyfsat trovärdig film om ungdomar och man skulle till och med kunna kalla den en high schoolfilm, även om den inte utspelar sig i skolmiljö. Istället får vi följa en utekväll med Norah, som hoppas kunna hitta sitt favoritbands hemliga spelning, samtidigt som hon släpar på sin fulla kompis, och Nick, som spelar i ett band på klubben dit Norah beger sig. Filmen lyckas skildra kärleken till musiken på ett mycket lyckat sätt, även om det i sådana här filmer underlättar om man tycker om just den typ av musik som förekommer i filmen. I Nick and Norah's Infinite Playlist är det främst amerikansk musik av den typ som ibland kallas alternativ som gäller.

Den går att se på TV1000 idag klockan 16.00.

[jophan]

Det låter som ett tips. Hoppas att det går att få tag på den på annat sätt än genom TV1000 som vi inte har.

Det är inget fel på romantiska komedier som sådana. Problemet ligger mest i hur Hollywood brukar göra dem.

[Rymd-Olov]

Det låter som ett tips. Hoppas att det går att få tag på den på annat sätt än genom TV1000 som vi inte har.

Det är inget fel på romantiska komedier som sådana. Problemet ligger mest i hur Hollywood brukar göra dem.

Den är ny och amerikansk, så det borde vara lätt att få tag på den. CDOn har extrapris på den, t ex. http://cdon.se/film/nick_and_norah%22s_o%c3%a4ndliga_spellista-4177240

[margl]

Jag tror inte att vi i någon av de tidigare filmtrådarna har diskuterat Paul Muni, en intressant skådespelare med en närmast fantastisk förmåga att variera sig. Nyligen har jag sett honom i några av vad som brukar räknas som hans främsta roller. Hans mest berömda insats är otvivelaktigt som gangstern Tony Camonte i Howard Hawks arketypiska gangsterfilm Scarface(1932). Denna på en och samma gång stämningsmättade, snygga, brutala och intensiva film är i sin blandning av blodigt melodrama och smutsrealism ett koncentrat av hela gangsterfilmsgenren och Muni är strålande som den både barnslige och destruktive Camonte. Men vad Muni Oscarbelönades för var en helt annan typ av personlighet, den allvarlige och lidande Pasteur, en läkarvetenskapens martyr som kämpar mot osanitära förhållanden och mänsklig okunnighet i William Dieterles The Story of Louis Pasteur(1936). En liknande roll, fast mer mustig och robust, gjorde han som Zola, en sanningens riddare och de verkliga förhållandenas klargörare i The Life of Emile Zola(1937), som rymmer en känslomässigt stark, om ändå i sina detaljer säkerligen icke korrekt, skildring av Dreyfusaffären. Nu skulle jag också vilja se Muni i I Am a Fugitive from a Chain Gang(1932), som lär vara en av de mörkaste filmerna från det amerikanska trettiotalet.

[Rymd-Olov]

Himmel över Berlin visas enligt uppgift på SVT2 kl 22.45 ikväll. Jag har velat se den i tio år!

[Sheriffen]

Himmel över Berlin visas enligt uppgift på SVT2 kl 22.45 ikväll. Jag har velat se den i tio år!

Kolla för all del så att du för se den också. Visar de den i formatet 4:3 eller 1:33:1 får du bara se ungefär 60% av filmen och då är det bättre att hyra en letterboxad dvd.

Se vidare:

http://www.dvdempire.com/content/guides ... media_id=2

SVT kör alltså tyvärr ofta det där formatet, där 40% av bildrutan försvinner.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Nu har jag sett ännu en av filmerna från Firma Dietrich-Sternberg AB, nämligen Dishonored från 1931. Det är en spionmelodram som utspelas under första världskriget, där Marlene Dietrich värvas som spion, med kodnamnet X-27, av den österrikiska underrättelsetjänsten och mäter sina krafter först med en förrädisk officer (Warner Oland) och sedan med en rysk mästerspion (Victor MacLaglen). Sternberg excellerar som vanligt i att blanda det dekadenta med det hotfulla och Dietrich känns på sitt sätt mycket mer naturlig i rollen som spionerande femme fatale än Greta Garbo som Mata Hari. Hennes sensuella uppenbarelse, som utnyttjas på alla tänkbara sätt av Sternberg (filmen inleds med en närbild på hennes ben), får en värdig motpart i MacLaglens kärvt manliga gestalt. Pianospel är en viktig del av filmen. Så har jag också sett Don Juan från 1926, omnämnd såsom filmhistoriskt viktig på grund av den medföljande musiken och ljudeffekterna, men också en historisk romantisk äventyrsfilm av den praktfulla sort som jag uppskattar, med John Barrymore som den store älskaren som förför hela den kvinnliga hälften av människosläktet utan att visa varaktig trohet mot någon.

[Sheriffen]

Peter Yates har gått ur tiden, 81 år gammal.

Peter Yates var en filmregissör som lyckades med något mycket märkligt, förutom att han gjorde några mycket bra filmer (exempelvis The Dresser) och regisserade 7 avsnitt vardera av två mycket framgångsrika TV-serier, Danger Man och The Saint.

Han blev världsberömd för en biljakt.

Det finns inte mycket som är så meningslöst på film som biljakter, men som filmiskt grepp har de förstås sitt existensberättigande. Det som gör dem meningslösa, numera, är att de är så ohyggligt, ofattbart många och att de förvandlats till fullkomligt innehållslösa, utdraget enfaldiga klichéer.

Delvis är det kanske Peter Yates fel.

För han har regisserat vad som, med undantag av några biljakter i komedier från stumfilmens 20-tal, kan vara filmhistoriens enda biljakt som också är stor filmkonst.

Jag syftar naturligtvis på den hisnande biljakten i Bullitt från 1968, på San Franciscos backiga gator. En biljakt under vilken Steve McQueen för övrigt körde sin bil själv - han hade inte hjälp av någon stunt man - och i verkligheten, utan hjälp av specialeffekter.

Det i sig är emellertid inte lika intressant som att den här biljakten med rätta betraktas som stor filmkonst och de biljakter som fanns före den var fantasilösa och lätt enfaldiga i jämförelse, de som kommit efter den har alla varit mer eller mindre bleka kopior. I själva verket onödiggjorde Bullit alla de biljakter på vita duken som följt på den.

Om den håller än i dag?

Bättre än så.

Adjektivet i sammanhanget är oöverträffad.

Och den biljakten gör Peter Yates till en mycket märklig filmregissör, för hans världsberömmelse vilar främst på något så egentligen innehållslöst som en några minuter lång actionsekvens i en amerikansk thriller.

Han gjorde en hel del annat som är kompetent eller till och med lysande, men jämfört med den här biljakten är det helt enkelt bortlgömt.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Jag vill bara påminna om att det i dag är dags för det här årets Kungörelse.

Härmed en länk till Kungörelsen, som kommer under dagen:

http://www.oscars.org/awards/academyawards/index.html

Kör hårt,
Sheriffen

[pinkunicorn]

Så vem vann?

[Sheriffen]

Det vet vi när själva galan har gått av stapeln, det vill säga den 27 februari (eller svensk tid egentligen den 28 februari, eftersom galan i Sverige börjar 01.30 på natten).

Riktigt så framtidsskådande är jag inte att jag kan svara på den frågan ännu, med andra ord.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Fast glöm för all del inte att det förstås är fritt fram att gissa. John-Henri brukar vara bra på att slå in vinnarna. Se tidigare i Filmtrådarna.

Själv hade jag i år på Kinematografi tänkt köra en Sida, alltså inte ett vanligt Blogginlägg, där jag löpande uppdaterar följande:

1) De jag anser borde vinna.

2) De jag tror kommer att vinna.

3) De som faktiskt vann.

Be seeing you - at Kinematografi!

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Ok, då var Kungörelsen ett faktum:

http://www.oscars.org/awards/academyawards/index.html

I år kommer Kinematografis språngmarsch mot Oscars att bli mer omfattande än förra året och ni hänger med!

Snart på en hemsida nära dig!

http://moviehead.wordpress.com/

Be seeing you - at Kinematografi!

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Taktiskt misstag, vilket jag anade, så när jag la ut samma meddelande på Relax- och Korkekslistorna tog jag bort länken till Kinematografi.

Här talar jag i stället om att upploppet mot Oscars inte har börjat ännu. Det var därför jag möjligen lite kryptiskt men i sant cineastisk anda skrev "Snart på en hemsida nära dig!". Men eftersom jag på Kinematografi ser att folk tryckt på länken härifrån forumet får jag nog klargöra att det alltså dröjer några dagar till.

Men snart.

Snart.

Börjar Kinematografi sprinta mot Oscars!

Ni hänger med!

Och jag talar här på forumet om när språngmarschen börjar!

Watch this space!

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Lena Nyman har gått ur tiden, 66 år gammal.

Som vanligt kan intresserade som inte redan vet allt man bör veta hitta rubbet på nätet, så jag nöjer mig med att tala om att Lena Nyman satte ett stort och djärvt avtryck i svensk film- och teaterkonst, och var en mycket mångsidig både skådespelerska och artist. Det stora och mycket tidiga genombrottet kom förstås i Vilgot Sjömans filmer 491 och de båda Jag är Nyfiken (Gul respektive Blå), och det var under inspelningarna av de båda senare som min far, B-foto på båda produktionerna, lärde känna Lena. Därefter kom Lena Nyman att spela i långa rader teateruppsättningar, ofta på Dramaten, och göra många fler filmer, och dessutom uppträda och göra succé i Hasse å Tage-revyer.

Själv träffade jag Lena Nyman sista gången på galapremiären på Att göra en pudel, i januari 2006. På den stora premiärfesten efteråt var hon med som vanligt, men det märktes ärligt talat att hon hade blivit äldre.

Nu gav hennes kropp slutligen upp efter en tids sjukdom och hon somnade enligt uppgift stilla in natten till i dag.

Frid över Lena Nyman, en av svensk filmkonsts djärvaste och mest okynnigt upproriska begåvningar!

Kör hårt,
Sheriffen