Arséne Lupin möter Holmlock Shears!

[Sheriffen]

Sherlock Holmes är världslitteraturens träaktigaste tråkmåns. Det är obegripligt att Sir Arthur Conan Doyle kunde skriva fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes utan att lyckas förse honom med någon annan karaktärsegenskap än ett intellekt som en räknemaskins. Eller kanske borde man säga trasig räknemaskins? För Sherlock Holmes' legendariska slutledningar står på huvudet i spagat och snurrar runt som propellrar om man skärskådar dem det allra minsta.

Det brukar gå till ungefär så här. Sherlock Holms och Dr. Watson får veta att ett
mord begåtts. De ger sig av för att lösa mordet. Ute på gatan får Sherlock Holmes se en papperslapp i rännstenen. Det finns en röd fläck på papperslappen.

"Aha!", utbrister då Sherlock Holmes. "Den röda fläcken på papperslappen är lera! Och den leran har jag sett förut, närmare bestämt klockan 11.24.32 den 23 september 1896 i Devon. Papperslappen kommer alltså från Devon. Och den har hamnat i rännstenen här för att den klibbat fast vid någons sko! Någon som alltså var i Devon men reste hit till London med 18.45-tåget! Och vem bor i Devon, om inte Sir George Tatterstall-Pickham-Lewis?! Där har vi mördaren!"

Och så är fallet löst. Det faktum att Sherlock Holmes med sylvass intuition så gott som varje gång väljer den i särklass mest osannolika förklaringen av tusen möjliga till de "ledtrådar" han hittar men ändå varje gång visar sig ha rätt förlänar berätterlserna ett skimmer av nötaktig enfald. Dessutom är de formelskrivet aptråkiga.

Men så träder Holmlock Shears in på arenan.

Den franske författaren Maurice Leblancs hjälte var den elegante och genialiske gentlemannatjuven Arséne Lupin. Vid ett tillfälle lät författaren Maurice Leblanc privatdetektiven Sherlock Holmes jaga gentlemannatjuven Arséne Lupin, och misslyckas. Sir Arthur Conan Doyle blev hemskt sur och lyckades av något som liknade upphovsrättsskäl få till stånd att Maurice Leblanc inte fick skriva om Sherlock Holmes. Maurice Leblanc lät då i stället, i kommande berättelser, Arséne Lupin mäta sina krafter mot Herlock Sholmes, men när hans romaner översattes till engelska ville de brittiska utgivarna gardera sig ytterligare, och lät hans genialiske detektiv heta Holmlock Shears, medan assistenten i stället för Watson fick heta Wilson.

Jag ville läsa romanerna om Arséne Lupin för att Arséne Lupin fascinerade, men lockelsen blev dubbel i och med Holmlock Shears. Skälet var enkelt. Efter att ha läst och blivit katatoniskt uttråkad av 24 - de tolv första och de tolv sista, som det visade sig - av Conan Doyles noveller om Sherlock Holmes såg jag storligen fram emot att få se Arséne Lupin göra fullständigt löje av fåntratten till trätråkig privatdetektiv.

Jag bör genast och med viss emfas framhålla att jag inte uppfattar Maurice Leblanc som en stor författare, i alla fall inte i kraft av romanen The Fair-Haired Lady från 1909 (jag vet inte vad det franska originalet heter och det anges inte i min häromåret utgivna omnibusvolym med fem Lupin-romaner). Leblancs prosa är rättframt enkel, väl lämpad, antar jag, för de följetongstidskrifter där hans cliffhanger-romaner ursprungligen publicerades, och berättandet är extremt intrigbaserat, utan större finesser därutöver. Detsamma gäller som bekant Sir Arthur Conan Doyle, i alla fall när denne skriver Sherlock Holmes-berättelser, men till skillnad från Doyle förser Leblanc i alla fall sina romangestalter med ett, om än inte särskilt sofistikerat, spektrum av karatärsegenskaper och känsloyttringar. Med andra ord, Lupin och Shears är inte vandrande räknemaskiner, utan kan med visst fog göra anspråk på att vara åtminstone rudimentärt mänskliga (dock med övermänsklig begåvning). Och därmed fascinerar Leblanc förstås, för han tar Doyles förstenat katatoniske Sherlock Holmes och förvandlar honom, om än med grova stilistiska penseldrag, till en intressantare och mer mångfacetterad figur. Leblanc skriver med andra ord bättre Holmes-berättelser än Doyle gjorde, och dessutom berättelser där ledtrådarna detektiven hittar faktiskt är direkt kopplade till det fall han utreder och det därtill om man tolkar dem på sannolikast möjliga sätt, inte osannolikast möjliga.

Så blev jag till en början en aning besviken när Holmlock Shears visade sig inte vara en pajas, utan tvärtom vansinnigt skarpsinnig, i själva verket Arséne Lupins jämlike. Men det gick fort över och den hjärnornas kamp som forsar fram över sidorna i The Fair-Haired Lady fick mig att ibland närmast nagelbitande hålla på Arséne Lupin, ibland på Holmlock Shears. Det är här frågan om mer eller mindre övermänskliga insatser, både intellektuellt och handlingskraftigt, och det hör förstås till genrens natur; annars vore detta inte överdådig kriminallitteratur med stor glimt i ögat. Arséne Lupins slutliga sorti är så hissnande (felstavningen avsiktlig!) att man flämtar till, men på vägen har både han och Holmlock Shears åstadkommit förbluffande underverk i form av härledningar och insatser.

Maurie Leblancs Arséne Lupin är ojämförligt mycket mer underhållande och fängslande än Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes, och därför bör man läsa om den senare i form av Holmlock Shears.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Jag hittar inte stället och saknar Holmlock Shears' tålamod när det gäller att söka, men någonstans i The Fair-Haired Lady, kriminalromanen som anmäls ovan, förs Holmlocks sedvanliga ledtrådssökande på tal, och hans trogne kompanjon Wilson framhåller då för det övriga sällskapet att mästerdetektiven hängivet brukar leta ledtrådar i cigarettaska och lera.

Den spydiga kängan mot Sir Arthur Conan Doyles befängda figur Sherlock Holmes var bokens kanske mest lyckade replik.

Det är väldigt svårt att se några motsvarande kvaliteter i den uppföljande kortromanen The Jewish Lamp, där Holmlock Shears återvänder till Paris och på nytt utkämpar en föregivet monumental hjärnornas och handlingskraftens kamp mot Arséne Lupin. Får jag gissa hade Maurice Leblanc beställning av tidskriften där berättelserna följetongspublicerades och skrev, under ihärdiga uppringningar från chefredaktören, mycket fort denna enkla berättelse som i princip uteslutande består av att Holmlock Shears tar sig från punkt A till punkt B till punkt C i ständig kretsgång i sin jakt på ledtrådar, innan den föregivna gåtan löses helt förutsägbart - förutsägbart därför att man som läsare inser vem brottslingen är långt före Holmlock själv och närmast slår sig för pannan över mästerdetektivens, av Maurice Leblanc faktiskt oavsiktliga, enfaldighet.

Förutom Holmlocks ledtrådar finns här en rad lösa trådändar som aldrig knyts ihop i slutet av berättelsen, och som en ytterligare brist i allt detta har "duellen" mellan Arséne Lupin och Holmlock Shears för dem båda nu blivit ännu mer av ett självändamål, där de bara är intresserade av att för egen tillfredsställelse och för att imponera på den andra överträffa varandra.

Och det gör de, tills det går jämnt ut. Matchen oavgjord. Och det är inte ens en spoiler, för om själva intrigen säger den inget.

Fast The Jewish Lamp är en trist, oengagerat skriven likgiltighet.

Vilket förstås inte betyder att den inte överträffar Conan Doyles Sherlock Holmes-berättelser, men den ribban är för låg för att behöva nämnas.

Kör hårt,
Sheriffen